Vi behöver prata Graman...

Hej hallå. Jag måste bara ta upp detta som idag verkar helt normalt och accepterat. Nämligen Gramantygeln...

Hur inverkar en Gramantygel?
Jo den fästs ju i sadelgjorden mellan hästens framben går sen genom bettet och vidare till ryttarens hand. Vid om än ett mycket lätt tryck av gramanen tvingas hästens huvud inåt-nedåt mot bringan. Beroende hur mycket gramanen inverkar ger den alltså efter när hästens huvud går mot bringan.

För en häst med en extra känslig mun krävs det ytterst lite för att hästen ska börja söka eftergift mot bringan. Och efter ett par gånger har man befäst beteendet att söka eftergift mot bringan även utan gramantygeln eller med den lös. Likaså en unghäst. Ganska snabbt lär den sig hur den måste kompensera i sitt system att bära ryttare. Det går snabbt att "knäcka hästen" här. Olika snabbt för olika individer beroende på hur stark eller vek (snäll) den är mentalt.

Vi kan först prata om de rent fysiska och biomekaniska som händer i hästens kropp.

Om vi börjar med halsen, så är det en förlängning av ryggraden som hästen använder som en balans-pelare eftersom den går att böja rätt mycket åt olika håll (likt våra armar när vi balanserar). Man kan se framför sig hur hästarna springer i hagen i full fart och tar ut halsen i en tvär sväng för att hålla balansen. Den använder också halsen (och huvudets tyngd) för att helt enkelt räta ut sin ryggrad så att kota ligger på kota. Att ryggraden kan rätas ut är en förutsättning för att hästens bärande-system ska kunna aktiveras med en påkopplad överlinje. (läs "skonsam hållning")

För att denna överlinje och bärandesystem ska vara påkopplat behöver hästen få ut och använda sin hals och ha en relativt öppen ganashvinkel. (avståndet mellan huvud och hals). Ganashvinkeln påverkar också hästens andning och möjlighet att syresätta sig. Om hästen nu istället går med kort hals och söker eftergift mot bringan blir det följdfel genom en rad kompensationsmönster genom hela kroppen på kort och lång sikt.

En eftergift i tredje, fjärde halskotan (istället för första, andra) aktiverar hästens underlinje- sänkt rygg, ökad belastning i SI leds området. Bakbenen kommer hamna i ett "trycka från" läge bakom hästen och vikten hamnar på bogarna med en sänkt bröstrygg. När hästen inte fungerar rätt igenom sin överlinje blir dessutom hästens leder, senor, ligament osv mer belastade, dvs ökad risk för ben-hältor.

Det faktum att hästen här inte heller är i en ärlig bjudning bakifrån och fram, genom ryggen fram till bettet (söker eftergiften med nos framåt) kommer ryttaren inte kunna rakrikta hästen utan den naturliga skevheten förstärks.

Om vi tar unghästen så är det första den ska lära sig att hålla balansen med en ryttare på ryggen! Det är ovant och kan vara lite läskigt, den vill ju inte ramla... I många fall växer den unga hästen (ryggen är först klar i 6-7 års åldern) och är gänglig i kroppen likt en tonåring. Så om vi nu vill att den unga hästen blir trygg i processen att kunna hålla balansen med en ryttare på ryggen och uppleva att ett samarbete med en människa på ryggen är positivt bör den rimligtvis få ha sin hals att balansera med.

Psykiska effekter/konsekvenser:
Man kan märka att en lite vildare häst plötsligt blir "from" och "lätt" vid ridning på graman och jag gissar att det är den främsta anledningen att den brukas så flitigt...

Det som händer är att hästen går in i ett tillstånd av "inlärd hjälplöshet". Den är helt försvarslös då den själv inte längre kan använda sin hals utan är helt i ryttarens våld. Man kan nog jämföra det med att själv bli bakbunden med armarna bakom ryggen. Vilka är de psykiska effekterna av att rida sin häst med "bakbunda armar" ? Att det blir ett psykisk stress råder inget tvivel om. Även om ryttaren inte märker detta- utan känslan är att den är lätt och snäll. Hur påverkar det hästens känsla under prestation? Hur påverkar det hästens syn på dig? Din och hästens relation? Finns det någon?

Jag vill avsluta min utläggning här om vanliga argument för varför Graman används:

Det är en säkerhetsåtgärd, Min häst stegrar, bockar, är stark, vill inte "gå på tygeln" etc.

Min vinkel:
-Utred hästen hos skicklig veterinär varför den är stressad med ryttare, och/eller inte vill samarbeta. Hör dig för med olika veterinärer och kliniker gärna i samarbete med kiropraktor/osteopat. Det är inte alltid man hittar rätt direkt.
-Rid inte på hästen förrän den är så trygg och säker att den gärna bär dig.
-Låt en skicklig  ryttare med mycket erfarenhet och med empati träna din häst. (var ärlig med hästens problem så du inte utsätter någon annan för fara).
-Om hästen skyggar är spänd ute är inte "bakbundna armar" lösningen. Träna hästen från marken, led den. Ta hjälp av någon som är skicklig med belöningsbaserad hästkommunikation. Använd en trygg ledarhäst som inte är rädd när du vänjer hästen vid att vara trygg på uteritt.
-Ha rätt inställning - du ska HJÄLPA hästen med sina osäkerheter.
- Sätt ALDRIG en graman på en unghäst.

Några sista ord. En graman kan förstöra din häst för livet. Där konsten slutar tar våldet vid. Graman är våld som inte syns (för alla). Tyst våld. Jag vill också lägga till att man kan rida hästar med samma "system" som en graman framkallar genom att använda skarpa bett eller missbruka ett kandar dvs. hästen söker eftergift -riktning bringan. Då händer samma sak med hästen fysiskt och psykiskt, det finns naturligtvis grader i helvetet så att säga. Men i det stora hela så kan vi i min mening göra en stor påskbrasa av alla gramantyglar!

Ps. Jag har själv ridit på graman när jag inte visste bättre. Lyckligtvis vet jag det nu! Det finns alltså hopp :-)

Allt gott / Karolina

I'm back!

Hej!
Jag vet att jag inte skrivit på flera år här... det kom lite barn och en väldans massa jobb på gården, ett gäng hästar osv i mellan... MEN jag tycker verkligen om att skriva så det kan komma en nystart här. Materialet på bloggen här är ju ca 10 gammalt. Jag tror jag står för det mesta fortfarande.

Hästarnas väl och ve är en hjärtefråga för mig. Det finns mycket i sporten som gör mig upprörd, illa till mods och ibland förtvivlad. Men det hjälper ingen att jag känner så. Däremot ser jag en möjlighet att inspirera ryttare och hästmänniskor till en annan väg. Det finns många fantastiskt duktiga ryttare , tränare och hästmänniskor som utbildar hästar på ett etiskt försvarbart sätt inom olika discipliner. Dessa vill jag uppmärksamma och samtidigt ge min syn i egenskap av tränare och hästmänniska. Hur kan man nå hållbara resultat utan tvång och missbruk av vår makt?

Framförallt vill jag skapa lust att orka gå den rätta vägen. Den som är rätt i magen.

Välkomna hit nya som gamla läsare!
/ Karolina

Vad är samling?

Det råder viss förvirring av vad ärlig samling kontra kontrollerad spänning med korta steg/språng är.

Skillnaden mellan det som är rätt och det som är fel är genomsläppligheten, ryggverksamheten och hur hästen använder sina bakben.

I korrekt samling ska bakbenen vinklas och bära mer av ekipagets totalvikt. Känslan är då att hästens framdel lyfts. Lite som ett flygplan som ska starta.
Hästens rygg ska då vara som en bro och delen där man sitter och halsen framför manken ska "lyfta". Hela "halslimpan" ska synas. Högsta punkt är mellan 1-2 halskotan. Hästens takt ska vara ren!

Om galoppen är fyrtaktig är hästen inte korrekt samlad och har förlorat ryggverksamhet. Är skritten passartad tyder det också på att ryggen/överlinjen är spänd. Tappar hästen takten i traven är släpper stödet och hamnar i balanstrav är hästen också spänd i överlinjen!

Många misstar balanstrav för schvung... Skillnaden är enorm. I balanstrav är inte hästen påverkbar och det kommer garanterat bli problem med tempoväxlingar och övergångar. Hästen får "häva" sig ur det låsta läget. I de högre klasserna får ekipagen då problem att tex gå ur en passage eller övergången från galopp till trav. (!)

För ett otränat öga kan balanstrav och allmän spänning se "flashig" och häftig ut. Men det är ett stort problem. Vi avlar på mer och mer "ferrari-hästar" men kunskapen om hur man lösgör och rider hästar med ryggverksamhet är skrämmande låg.

På tävlingsbanan ser vi kandarstängerna vinklade ibland 90 grader... Och hästar som går och gapar genom en hel grand prix. Stressen i ögonen. Varje muskel som en fiolsträng. Piaff med höga bredbenta bakbenslyft och låg framdel...

Hästar som tränas på detta sättet kan sällan slappna av. De blir tittiga och "ballar ur" de får störningar i skrittprogrammet osv. Jag köper inte "det är en svår häst".

Poängen jag vill komma till är att det finns en rätt och en fel väg. Dvs ärligt ridna hästar som är lösgjorda- rakriktande som fått ärlig schvung och sen samlats och de som helt enkelt är ridna framifrån och bak på en kandarstång eller ännu värre graman... På sina stora gångarter tryckts upp i klasserna.

Om vi tittar efter hästarnas tysta språk kan vi se vilka som strålar och vilka som lider. En stängd mun som suger på bettet, en harmonisk blick, ett förnöjt ansiktsuttryck, en buren harmonisk svans, dallrande muskler, frustar och REN takt i alla gångarter, övergångar, tempoväxlingar osv.

Min önskan är att fler ska se skillnaden.
Allt som glänser är inte guld.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Rid med självförtroende!

Hur man känner sig när man rider inifrån och ut spelar roll. Dina tankar går ut i varje cell kroppen. Varje spänd muskel går i sin tur till hästen. Men hur får man det där självförtroendet i sadeln?

För det första vill jag säga att ALLA behöver ta hjälp. T.o.m. med ryttarna i den absoluta toppen. Alla behöver ögon på sig. Korrigera detaljer och ibland få andra perspektiv eller helt enkelt bara en annan infallsvinkel. Är man mindre avancerad och dessutom ska lära hästen samtidigt behöver man hjälp oftare.

Man behöver ha ett ledarskap även på hästryggen och då behöver man ha en plan. Då menar jag INTE att sätta hästen på pottkanten eller att rida med en enda irriterad /aggressiv känsla i kroppen. Utan kortsiktigt och långsiktigt ha en tydlig plan.

Frustration kommer oftast att vi inte förstår varför hästen reagerar som den gör- vi drabbas då av "omvänd empati" dvs man vill straffa hästen för det obehag den åsamkat oss när den inte reagerade som vi önskade.. Detta beteende sker ofta helt automatiskt. Men där får vi komma ihåg att hästen är bara är en häst. Den kan inte läsa våra tankar och än mindre förstå bestraffningen. Vi har ett ansvar- hästarna är helt utelämnade till oss precis som barn.

Hur ska man göra då? För att få det här självförtroendet i sadeln och guida hästen rätt, handlar om att skaffa sig kunskap och ta hjälp. Men även att hela tiden "se" framför sig vad man vill åstadkomma. Från det lilla tex vara noga med just denna linjen- till det helheten. Hitta positiva känslor i kroppen och utnyttja hur otroligt känslig hästen här. Var också TYDLIG i ditt språk med hästen, och noggrann.

När du som ryttare börjar koppla på dina känslor kan du få hästen att följa dig- hur påverkas hästen när du är glad-trygg - tydlig- beslutsam? Mot när du är osäker-lynnig-spänd osv. Arbeta med din "interiör" och intressera dig för hur hästen mår och vilka signaler du får. Hur får du hästen att kommunicera? Frågor man bör arbeta med!

Lycka till!

Helene Langenhanenberg nådde enorma framgångar med Damon Hill. Hon tränar för Ingrid Klimke och Klaus Balkenhol. Ryttare och häst som strålar av självförtroende.

enkla nyttiga övningar

Ingrid Klimke står för föredömlig ridning!

Ingen närmre förklaring behövs här