Det råder viss förvirring av vad ärlig samling kontra kontrollerad spänning med korta steg/språng är.
Skillnaden mellan det som är rätt och det som är fel är genomsläppligheten, ryggverksamheten och hur hästen använder sina bakben.
I korrekt samling ska bakbenen vinklas och bära mer av ekipagets totalvikt. Känslan är då att hästens framdel lyfts. Lite som ett flygplan som ska starta.
Hästens rygg ska då vara som en bro och delen där man sitter och halsen framför manken ska "lyfta". Hela "halslimpan" ska synas. Högsta punkt är mellan 1-2 halskotan. Hästens takt ska vara ren!
Om galoppen är fyrtaktig är hästen inte korrekt samlad och har förlorat ryggverksamhet. Är skritten passartad tyder det också på att ryggen/överlinjen är spänd. Tappar hästen takten i traven är släpper stödet och hamnar i balanstrav är hästen också spänd i överlinjen!
Många misstar balanstrav för schvung... Skillnaden är enorm. I balanstrav är inte hästen påverkbar och det kommer garanterat bli problem med tempoväxlingar och övergångar. Hästen får "häva" sig ur det låsta läget. I de högre klasserna får ekipagen då problem att tex gå ur en passage eller övergången från galopp till trav. (!)
För ett otränat öga kan balanstrav och allmän spänning se "flashig" och häftig ut. Men det är ett stort problem. Vi avlar på mer och mer "ferrari-hästar" men kunskapen om hur man lösgör och rider hästar med ryggverksamhet är skrämmande låg.
På tävlingsbanan ser vi kandarstängerna vinklade ibland 90 grader... Och hästar som går och gapar genom en hel grand prix. Stressen i ögonen. Varje muskel som en fiolsträng. Piaff med höga bredbenta bakbenslyft och låg framdel...
Hästar som tränas på detta sättet kan sällan slappna av. De blir tittiga och "ballar ur" de får störningar i skrittprogrammet osv. Jag köper inte "det är en svår häst".
Poängen jag vill komma till är att det finns en rätt och en fel väg. Dvs ärligt ridna hästar som är lösgjorda- rakriktande som fått ärlig schvung och sen samlats och de som helt enkelt är ridna framifrån och bak på en kandarstång eller ännu värre graman... På sina stora gångarter tryckts upp i klasserna.
Om vi tittar efter hästarnas tysta språk kan vi se vilka som strålar och vilka som lider. En stängd mun som suger på bettet, en harmonisk blick, ett förnöjt ansiktsuttryck, en buren harmonisk svans, dallrande muskler, frustar och REN takt i alla gångarter, övergångar, tempoväxlingar osv.
Min önskan är att fler ska se skillnaden.
Allt som glänser är inte guld.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar