Tankar i Covid-19 tider...

Jahapp. Här ligger man och snorar och snörvlar... så jag knåpar ner lite tankar här och hoppas att man kommer lindrigt undan...

I en perfekt värld, kanske i framtiden (?) får vi se dressyrtävlingar utan träns. Där hästen är helt i harmoni med sin ryttare utan tvång. Telepati och känslomässig förnimmelse som styr, häst och ryttare dansar tillsammans så att man får gåshud och fäller en tår för att det är så jävla vackert. DET vore väl häftigt på riktigt och det är också fullt möjligt att rida på det viset!

Snacka om att det skulle bli viss bortsållning på dressyrbanorna! Tänk om man skulle få slippa se gapande munnar, blåa tungor osv. En dröm. Jag hoppas jag får se det under min livstid. 

Tänk om vi fokuserade lite mer på den ärliga relationen med hästen än på hur hästen ska få mig att se bra ut, vinna tävlingar osv. Det ena behöver nödvändigtvis inte utesluta det andra. (jag är inte emot att tävla så länge det är givande för både häst och ryttare). Det finns hästar som fullkomligt skryter på tävlingsbanan och det är helt underbart att se. Men det finns också ett gäng med magsår.

Några frågor man bör ställa sig är; vad är viktigt för mig och varför är det viktigt? Nästa fråga bör vara vad är viktigt för min häst? Sammanfaller dessa önskningar? Har jag ens ställt mig frågan vad som är viktigt för min häst eller är det ens intressant?

Något som jag möter hos väldigt många hästar är en stark önskan att vara till lags och en stark lojalitet till sin människa. Ofta är denna önskan att vara till lags så dominerande att hästen lite "förlorar" sig själv och slutar komunicera särskilt om den är av det lite mjukare slaget mentalt. 

Eftersom hästens språk har en väldigt liten andel ljud i förhållande till kroppsspråk, känslomässig förnimmelse och telepati kan du inte ljuga för din häst, hästar plockar upp allt eftersom det är deras naturliga sätt att komunicera.

Hästen känner när du är glad, när du uppskattar den och när den inte lever upp till dina förväntningar. Hästen fungerar inte som oss människor, den står inte i sin box och grunnar och ältar som en människa, däremot påverkar det relationen och inställningen om umgänget med människan inte är positivt  (i synnerhet ridningen). Det hjälper inte om du pratar bebisspråk och älskar ihjäl din fina häst om tex träningen inte är givande fysiskt/mentalt/känslomässigt för hästen. 

Nu är detta riktigt djupt men för mig är hästen inte en maskin. Hästen kan, om du lyssnar lära dig mycket om dig själv. Ibland på ett bra sätt ibland på ett jobbigt sätt. (jag har själv både gått igenom både positiv bekräftelse och tuffa besked där jag fått rannsaka mig och mitt ego).

Om vi utgår från att människan är den mer intelligenta så vore det väl ändå orimligt att hästen ska lära sig förstå vårt språk? Mer rimligt vore att vi förstod hästens språk om vi är intresserad av en givande kommunikation där bådas önskningar kan bli tillfredsställda.

Dit jag vill komma här är att vi måste bli bättre på att lyssna på hästen. Ta oss tid. Vill inte hästen bli sadlad? Vill den inte att jag sitter upp? Vill den inte bli hämtad i hagen? Det betyder något! 

Hur får vi in mer glädje i umgänget med hästen? Det går inte att "spela glad" som man gör på instagram. Utan ärliga känslor. För höga prestationskrav blir inte kul för någon. Ärlig glädje. från dig och från hästen. Hur kan du snabbt uppfatta om något inte står rätt till med din kompis? Tänk att vara den som hästen kommer galopperande till! Hur jäkla fantastiskt är inte det? Hur bra kan ni bli tillsammans? Vad är viktigt? Det finns så mycket att vinna och det är faktiskt fullt möjligt.

Givetvis är användandet/ träningen av hästen väldigt betydelsefullt. Kanske är det från ryggen du umgås med din häst. Så hur upplever din häst samvaron med dig? Min tanke angående detta är att din intention med vad du vill åstadkomma kan ibland vara viktigare än din tekniska förmåga/skicklighet. Med det menar jag att hästen kan stå ut med rätt mycket så länge du inte agerar slavdrivare eller att hästen är rädd för dig / dvs du har "fel" känslor i kroppen. 

MEN vi kan dock inte prata om positiv träning utan att ta hänsyn till hur det faktiskt känns i hästens kropp. Hästarna "är sina kroppar" på ett sätt som människan kan ha svårt att leva sig in i. Fungerar inte hästens kropp som den ska pga smärta kommer den förr eller senare bli offer för rovdjuret om den inte klarar att mörka det.... Så det betyder att hästar (särskilt under stress) är fenomenala på att "mörka" tills det har gått för långt och det är då vi börjar se en hälta. OBS dubbelsidiga hältor ser vi oftast inte utan behöver här gå på andra tecken såsom avsaknad av bjudning/spring. 

För att träningen ska vara givande för hästen är det viktigt att hästen känner en positiv upplevelse i sin kropp där den känner sig stark, i balans osv osv. Inte många ryttare (host host) har känt hur ONT mjölksyra gör. Att man vet hur man ska träna för att hästen kan syresätta sig komma i rätt andning och framförallt inta rätt hållning. (jag pratar inte bara huvud/hals) Lyckas man uppnå detta kommer träningen bli belönande i sig. Sen är hästarna individer och alla behöver lite olika saker i form av stimulans/ lära sig nytt / varierad träning osv. Här behöver man ständig guidning från skicklig tränare från marken. (ALLA behöver det, oavsett nivå) Viktigt är också att tränaren lägger vikt vid hela hästens kroppsspråk, mimik etc. Så vet man hur man anpassar övningar, när man ska pausa, vad fungerar bra etc etc.

Ju mer intelligent och "stark" häst man har ju mer utmanande måste du som "pt" eller "lärare" och ledare vara. Desto roligare är det om du frågar mig när en häst uttrycker sin vilja och tycker det finns en poäng att kommunicera med oss positiva som negativa känslor! Det är väldigt vanligt med en smärtproblematik när det uppstår problem- gå till botten med det. Att hästen känner sig förstådd gör hela skillnaden. Ta tag i relationen, säg förlåt om du behöver, ingen är perfekt. Från hästen får du ärliga svar...

Kom gärna med inputs!
Karolina